några rader
Det finns sidor jag aldrig kommer att läsa.
Skrivna sent om nätterna, i Dew, en tyst liten mensapp som jag gjorde åt någon jag älskar. Mellan dagarna då hon prickade i ”trött” och dagarna då hon inte prickade i någonting alls.
Jag vet inte om de var sorgsna. Jag vet inte om någon av dem handlade om mig. Jag kommer aldrig att få veta. Så byggde jag den, och så skulle jag bygga den igen.
Men daggen var aldrig menad att bära så mycket. Den faller, glittrar en stund, och sedan tar solen den. Hennes ord förtjänade en plats där de fick stanna.
Så jag lät mossan växa.
Varje morgon faller daggen ner i mossan. Och mossan håller om den.
Om du har burit på något länge får du lägga ifrån dig det här. Ingen ser. Ingen kommer någonsin att se.
med kärlek,
— A